Insändare i Stockholms Dagblad

Den 11 juli 1931 är ett datum att lägga märke till i den svenska naturismens historia. Denna sommardag publicerar Stockholms Dagblad en insändare med rubriken

Bort med baddräkterna!Nakna friluftsbad i stället för modegalenskap!

Den insändaren i ”baddräktsfrågan” blir det avgörande startskottet för organiserad nakenkultur i Svea Rike. Här är den spännande historien.

Insändarskribenten är boktryckaren Olle Schmeling i Valdemarsvik. Han är inspirerad av nakenkulturen Tyskland, där det nu, 1931, finns naturistföreningar av olika slag, och nakenkulturtidskrifter. Schmeling har 1928 publicerat broschyren Bort med baddräkterna! Där hade han fått låna bilder från tyska förläggare.

I Stockholms Dagblad ser han 7 juli 1931 en modebild, där en tvådelad dambaddräkt förevisas. Olle Schmeling fattar pennan och den 11 juli publicerar den populära dagstidningen hans insändare:

I Stockholms Dagblad för i måndags observerar undertecknad å 6:te sidan en bild av två damer i baddräkter, som enligt underskriften förvandlats till badbyxor. Dessutom påpekas, att “för den solbadande är idén inte så dum!“.

Men vågar Stockholms Dagblad införa ett inlägg, som framhäver den enkla sanningen, att för att man skall helt kunna njuta av såväl sol- som vattenbadet, bör baddräkten alls ej begagnas, utan vinden bör smeka, solen bestråla och vattnet spola den helt nakna kroppen!

Det är verkligen på många håll i vår vidsträckta landsort möjligt att helt och fullt låta den nakna kroppen komma till sin rätt i luft, sol och vatten. Detta i större utsträckning än en fördomsfull mänsklighet inbillar sig. Lätt kan inses, att dylikt till följd av medmänniskors intolerans dock är omöjligt på många håll kring våra städer. Men man skall också något litet skåda framåt och motverka alla fördomar, som nu hindra de nakna friluftsbad, som för 20 år sedan voro de enda som överhuvud taget kommo ifråga sommartid.

En tidningspress, som verkligen vill verka i folkupplysningens tjänst skulle också oupphörligt peka på de nakna badens förtjänster istället för att år efter år meddela alla nyheter om den modegalenskap, som baddräkten i själva verket är.

Naketbadare.

Detta inlägg blir inledningen till en intensiv insändardebatt som pågår fram till den 9 augusti då signaturen Naketbadare själv får sista ordet. Huvuddelen av deltagarna i debatten tycker, precis som Schmeling, att nakenbad är att föredraga – av varierande skäl. Men de gemensamma baden får relativt litet stöd. Några insändare förordar bildande av särskilda föreningar för detta ändamål – enligt tyskt mönster. Schmeling skriver den 4 augusti ett inlägg under eget namn och uppmanar intresserade att tillskriva honom under adress Valdemarsvik. Han sätter även in en annons i Stockholms Dagblad om broschyren Mot baddräktskulturen.

Professor Almkvist reser i Europa

I juni 1931 besöker Johan Almkvist Frankrike och Sparta-klubbens “Centre gymnique“ i Normandie.

I slutet av augusti går färden till Tyskland, där professorn gästar flera naturistplatser och gör ett studiebesök i Adolf Kochs skola i Berlin. I Tyskland finns nu två olika naturistförbund med lokalföreningar, dels Riksförbundet som har en allmän värdekonservativ uppfattning och Adolf Koch-rörelsen som är inriktad mot skolundervisning och gymnastik samt social gemenskap. I medlemsavgiften ingår en försäkring mot arbetslöshet.

Sällskapet för Fri Kroppskultur

Insändardebatten i Stockholms Dagblad slutar med flera uppmaningar att bilda en organisation för nakenkultur. I Valdemarsvik startar Olle Schmeling utgivningen av en ny och ”fördomsfri” tidskrift som får namnet Dagbräckning.

I tidskriften finner vi en redogörelse för det fortsatta arbetet med att organisera naturismen under hösten 1931:

Genom nämnda uppmaningar kommo intressenterna först i skriftlig kontakt. Det visade sig, att de flesta bodde i Stockholm, vilket snart ledde till personlig beröring. I början samlade man sig kring ingenjören Erik Salander, på vilkens initiativ 10 herrar och 2 damer den 2 sept. träffades å Ehrnfelts gymnastikinstitut, Stockholm. Under ordförandeskap av tjänstemannen Alcor Bauer tillsattes här en kommitté i ändamål att föra saken framåt.

Saken var dock ny, vadan arbetet i början utmärktes av tafatthet och rädsla för opinionen. Ingen kände sig kallad till ledare. Snart erhöll saken emellertid en energisk tillskyndare i gymnastikdirektören Erik Schlyter, vilken gjorde professor Johan Almkvist uppmärksam på idén.

Den 8 okt. bildades sålunda preliminärt “Sällskapet för fri kroppskultur“, vars ordf. blev prof. Almkvist. Sällskapet beslöt att verka i det tysta till dess den bok var utkommen som prof. Almkvist redan påbörjat

I den första utgåvan av Dagbräckning i december 1931 kan man läsa följande:

I Sverige har man under inflytande från utlandet i det närmaste övergivit de förr brukliga nakna friluftsbaden sommartiden. Men det ligger ej längre tillbaka än att många ännu minnas den tiden. Därför har fördomen mot den nakna kroppen aldrig hunnit bli lika stark som i utlandet. Sålunda kan man hoppas att den svenska nakenkulturen sakta men säkert skall växa sig stark.

Även utvecklingen i Stockholm ägnas stort intresse: “Personer som äro intresserade för medlemskap i det tilltänkta svenska sällskapet kunna anmäla sig hos Olov Schmeling, Valdemarsvik, men endast på personer som kunna och vilja avstå från sprit och tobak reflekteras.

Bild nedan: Naturistpionjären Olov Karsten Schmeling (1889-1953)

Den verklige entusiasten

Nå, gudskelov, att

det äntligen blir kallt,

så alla förbaskade

dilettanter sluta upp

med nakenkulturen.

Från Stockholms Dagblad,

25 september 1931